Text & musik: Simon Ahlström

I soluppgångens famn, i Östra Karaby,
landskapet det vaknar, en helt fantastisk vy.
Åkrar och ängar, så vidsträckt omkring,
för ögat är det rena poesin.
Som när våren gör entré, en grönska av praktfull dräkt,
sommarens energi, ger livet en annan aspekt.
Och när höstlöven dansar över kultiverad jord,
innan vintern når fram till oss här i nord.

I Östra Karaby, där, längst uppe på höjden,
står kyrkan med sin prakt, och vakar över bygden.
Som den har gjort i hundratals år,
och gett styrka och kärlek, och en och annan tår.
Det är en bygd med anor, omkring medeltidens epok.
Jag tänker då och då, om stenar kunde tala vårt språk.
Tänk vad vi lärt oss om dåtidens dar,
om drömmarna, om vilket håll framtiden skulle ta.

Så i solnedgångens timma, när himlen rodnar i skyn,
sitter jag och tänker, på den samvaro som finns i byn.
Här finns en godhet jag inte trodde fans,
min lärdom från en by nå’n annanstans.
Så när natten stilla kommer, vill jag somna och drömma om,
landskapet och grönskan, om historien som byn bär på,
om åkrar och ängar, om att jag haft tur,
att jag får leva i min dröm just här och nu!