Text & musik: Simon Ahlström
När flyget går ner över Finnmarks natur,
ser jag renar dra fram över viddernas kontur,
fjällen ligger rundade med snö på sin rygg,
och höglandet får en att känna sig trygg.
Snart ser jag kusten, hur den smeker sig mot land,
där fjordarna sakta för havet mot hamn,
och Bøkfjorden glimmar i karg arktisk glans,
då vet jag att Kirkenes är här någonstans.
I Kirkenes växte en rörelse fram,
bland dem som fann arbete i gruva och hamn,
där ryggar gick böjda under bolagens makt,
där herrarna tog vinsten och såg på nöden med förakt.
Men till slut gick arbetarna samman i byn,
och Nordens Klippe höjdes mot skyn,
och mänskor slöt upp under fanans namn,
mot tronen, mot altaret, mot penningmaktens hand!
Sen kom de år som blev märkta av brand,
när bomber föll tunga över byar och land,
och Kirkenes lades i aska och grus,
när kanonerna gick över människor och hus.
Men då öppnade berget sitt innersta rum,
där mörkret gav skydd när världen stod stum,
där nere fick livet på nytt slå rot,
med viskande böner och döden som hot.
Och ännu hörs ekon från fjäll över land,
från forna röster till dagens kämpande hand,
från folkets hunger till dagens slag,
från dåtida kamper, till dagens nya krav.
För Kirkenes rymmer mer än fjordar och fjäll,
här lever ännu fanan i bygdens själ,
historien vilar i minnen som berör,
och lever i kampen som vår tid ännu för.
Jag ser er historia i kvällsljusets sken,
där år av kamp står hugget i sten,
det är som statyn plötsligt viskar ”Hör –
att morgondagen vilar i valen som ni gör!”
Där står dem med tyngd – en kvinna, en man,
med hållning som säger att allt kan ske igen,
men fanan finns där, nära till hand,
att lyftas igen när vår tid kräver kamp!